För ett år sedan satt jag på Hard Rock Café i Cartagena. Otroligt stressad för att jag fick inget att gå ihop och ingen kunde förstå mig.
Jag klarade inte tentor, hade ingen motivation till att resta och på jobbet vantrivdes jag. Ovanpå allt så visste jag knappt vem jag själv var, vilka åsikter som var mina eller vilka jag skulle tycka för att passa in.
Jag kan inte skylla på någon person eller några omständningar, utåtsett hade jag "allt". Men jag har aldrig varit så tom.
Under våren hamna jag långt under isen, hur långt är det bara en som vet, honom är jag evigt tacksam.
Sen kom vändningen under midsommar, hamnade bredvid en otroligt fin människa som fick mig att skratta på riktigt för första gången på länge.
Vi började ses regelbundet, men framförallt prata om allt. Sakta en säkert växte en tillit fram och attraktionen blev en stark kärlek. Om några veckor flyttar vi in i vårt första gemensamma hem, sålänge trängs vi i M's studentlägenhet i Flempan.
Det är märkligt hur saker och ting utvecklas.